Skrivkramp, bloggångest eller livskris?

Ja, något av ovanstående har drabbat mig. Eller kanske samtliga. Hursomhelst så har jag inte skrivit en bokstav här på lite över tre månader. Skulle kunna bortförklara med att jag inte hunnit, inte haft inspiration eller att WordPress strulat och jag inte orkat ta tag i det. Allt det är sant. Men den riktiga sanningen är nog att jag tror jag har haft någon sorts kris. Eller ångest. Eller både och. Fast det är i och för sig heller inte hela sanningen. För jag tror ju inte att det är så, jag vet att det är så. Jag har inte mått bra. Jag har på många sätt, inte mått bra på länge. Därför har jag inte skrivit något här.

Jag har alltid varit en glad och bubblig person utåt sett. Skämtsam och hurtig. Men innerst inne och bakom den där glada fasaden är det oftast en helt annan sinnesstämning. Frågar någon; hur mår du? Så svarar jag oftast (9 gånger av 10); jooo tack, lite trött men annars är det baaaara bra! 9 gånger av 10 ljuger jag. Och 9 gånger av 10 ljuger jag så bra att jag tror på det själv. Jag är ju bara trött, eller? För jag skäms över att jag har mage att känna mig värdelös. Otillräcklig. Inte bra nog. För så känner jag mig allt som oftast, inuti. Mitt JAG känner sig ofta rätt värdelöst.

Missförstå mig rätt nu, och försök förstå att det här är rätt komplext. För jag vet och jag förstår, min intelligens förstår att så inte är fallet. Men jaget är uppenbarligen så urbota jävla dumt i huvudet att det inte kan fatta samma sak. Det är som att det ibland (läs alltid) finns två motstridiga sidor därinne som för en konstant kamp emot varandra. För i min yrkesroll, så känner jag mig självsäker, duktig, insatt, kunnig och professionell. Jag har sexton års erfarenhet, jag har tre yrkesutbildningar i ryggen med högsta betyg och jag har förmånen att arbeta med min hobby. Visst, det kan väl hända att jag ibland kan hamna i en situation där till exempel en foundation oxiderar på någons hy och ändrar lite ton, eller en eyeliner inte blev helt jävla perfekt. Men det är ju bara makeup och det går att radera, göra om, göra bättre.

Och som mamma känner jag mig oftast som en fucking powerwoman för till och med mina närmsta vänner förvånas över vilket tålamod jag har med min unge. Som säkert alla andra mammor också känner, så älskar jag min unge över allt annat. Beredd att dö vilken sekund som helst för honom. Han är allt. Och jag ger mitt allt för att han ska förstå att han är viktig, värdefull, älskad. Jag gör mitt absolut bästa för att lära honom tidigt, skillnaden mellan rätt och fel. Hur man är en bra kompis och att skratta mycket tillsammans. Jag lyssnar och låter honom ta sin tid att förklara hur bananen är gul precis som hunden Pluto, och jag lyssnar så att han förstår att jag tycker det han säger är viktigt.

Jag har dessutom välsignats med en sambo som älskar mig för den jag är. Som har accepterat att jag kan vara helt jävla dum i huvudet ibland och som ofta tar all min skit trots att han är helt oskyldig. Kanske för att han själv inte är hundraprocent ”hel” och har haft sina egna demoner, så fattar han mig som ingen annan. Det är ett jävla under att han stått ut. Han är den första, han är nog den enda, för inte ens jag står ut ibland. Han är min yin när jag är yang och min med-och motpol, beroende på vad jag behöver. Och jag säger inte tillräckligt ofta till honom hur tacksam jag är att han finns i mitt liv och är en del av min vardag.

Så har jag min världsbästa, snällaste, mjukaste och mest kärleksfulla fyrbenting också. Hunden som lojalt finns vid min sida och som läser av minsta lilla förändring i min sinnesstämning. Som dämpar min ångest bara genom att finnas. Som nog inte förstår hur många gånger hon tröstat. Den som aldrig haft hund eller som inte är djurmänniska, kan inte förstå kärleken en kan känna till sin hund. Det är en livskamrat, det är familj. Det är trygghet och värme.

Jag har föräldrar som kanske inte är eller har varit perfekta, men vem är perfekt egentligen? Men de har alltid funnits där när jag har behövt dem och de har gjort sitt bästa. Jag har växt upp i ett tryggt hem och jag har alltid känt mig älskad. Mer behöver vi inte gå in på det.

Jag har vänner som jag värderar högt, och som jag vet värderar mig lika högt. Och jag har bekanta. Jag har inga fiender. Inte som jag vet om i alla fall.

Jag har egen lägenhet i en stad som är helt omöjlig att få ett kontrakt i och jag har råd att spara lite pengar varje månad, att äta ute, att resa om jag vill och att unna mig nåt onödigt ibland.

Kort sagt; jag har det rätt jävla bra. Men ÄNDÅ har jag mage att må dåligt. Och det i sig, gör att jag mår ännu sämre och så är spiralen av negativa tankar igång. Och det här är inget nytt. Jag vet varför jag är såhär.  För det har varit så sedan jag var barn.

Det jag vill komma till nu, handlar inte på något sätt om att jag vill skylla på någon eller några andra, utan jag vill bara berätta att jag (intelligensen igen då) förstår varför jag känner som jag gör. Och det här är ännu en sak som ger mig ångest. För jag vet hur lätt det är hänt, och jag fasar för att min son ska utsättas för samma sak. För det förföljer en hela livet. Känslan av utanförskap, av otillräcklighet och av att inte duga. Något som för de som utför det bara var på skoj, är och förblir allvar och ärr i själen för den utsatte. JAG är den som blev utsatt. Idag, med vuxna ögon så förstår jag att det var mobbing. Då var jag för liten för att förstå det. Låt mig göra en lång historia kort.

Jag tror att det började redan i lågstadiet. Då var det lite oskyldiga skämt om att jag var utlänning och hade konstigt namn. Att jag inte pratade svenska med mina föräldrar och att jag ju rätt uppenbart tog åt mig och blev ledsen var förmodligen en trigger för de som retades. Jag minns att jag vid ett tillfälle försökte säga till en fröken när vi gick i andra klass, och hon lugnade mig då med att ”pojkarna retas ju för att de tycker om dig”. Åh, så jag var alltså en idiot uppenbarligen, som blev ledsen när det i själva verket var så att jag ju var omtyckt, det var ju därför de retades! Locket på, första gången.

I mellanstadiet hände inte så mycket då det började fem elever från en annan skola i vår klass, så då försvann fokus från min utländskhet. Så efter sommarlovet sista året i mellanstadiet såg jag fram emot att börja högstadiet. Tills efter första terminen. Jag minns att jag inför första lovet min första termin på högstadiet räknade sekunder tills klockan skulle ringa ut. För då hade tillropen hopat sig under flera veckor och från att jag ”bara” var utländsk hade det ju också kommit fram att jag var polsk. Ja ni har säkert hört uttrycket polsk hora.? I tre års tid var det här vardagsmat för mig. Hela min högstadietid fick jag utstå glåpord som ”din polska jävla hora”, ”din feta polska f…a”, jag blev tafsad på i korridoren, puttad in i skåpen och vid flertalet tillfällen instängd på en toalett. Jag hade ont i magen VARJE DAG när jag gick till skolan. Jag slutade äta i skolan. Lät glåporden och blåmärkena mätta mig. Var smal på utsidan men på insidan var jag en tjock och fet, äcklig polsk jävla hora.

Sista terminen i nian kom min gympalärare fram till mig och sa att några av tjejerna i parallellklassen hade berättat för henne vad som pågick, och att hon ville att vi gemensamt skulle kontakta mina föräldrar och prata med rektorn. Jag grät när hon konfronterade mig med det här. Men jag grät inte av tacksamhet. Jag grät för att jag var förbannad. Vafan hade de där tjejerna inte sagt nåt för tidigare? Varför hade ingen sagt ifrån? Stått upp för mig? Varför hade ni låtit mig tro att det var ok?

Varför jag inte sagt nåt tidigare? För att jag fått lära mig att det var normalt. Att pojkar retas för att de gillar en. Och för att jag var livrädd. För att jag visste att om min mamma fick veta vad jag fått utstå så skulle hon gå sönder. För att jag visste att om min polska pappa fick veta så skulle han slå ihjäl någon med samma beskyddarinstinkt som jag idag känner för mitt barn. Om min bror hade fått veta så hade han löpt amok. Jag sa nej, men ändå kontaktade läraren rektorn. Jag fick böna och be, sparkas och slåss, gråta ögonen ur mig för att få dem att lova att inte kontakta mina föräldrar. Läraren ville polisanmäla. Jag var för rädd. Jag sa nej. Skolan är slut om bara några veckor och då kan jag glömma den här jävla skiten. Ni kan inte anmäla någon utan mig, för jag kommer aldrig tala om vilka killar det gäller. Ja, det var fler än en. De var totalt fem grabbar som använde mig som mobboffer och slagpåse till sin underhållning i korridoren och på skolgården. Ett av fanskapen fick höra att rektorn snackat med mig så han kom fram och satte sig bredvid mig när jag väntade på bussen in till stan en gång. Satte sig långt ut på kanten av bänken och sa; ”asså, f’låt. Men du fattar ju att vi bara skämtar va.” Jag såg honom i ögonen och svarade; ”du, ser det ut som att JAG skrattar åt era skämt? Dra.åt.HELVETE.”

I gymnasiet var det väl varken bättre eller sämre. Hamnade på samma skola som fyra av fem plågoandar, men bara en av dem hamnade i min klass. (Mr. F’låt, jag bara skämta’) Sa inte många ord till honom under de tre åren. Sa inte mycket till nån, inga sanningar i alla fall. Jag blev däremot jävligt bra på att ljuga. Jag ljög för alla om hur jag mådde. Ljög för alla om att jag redan ätit. Och Gud förbjude om jag blev TVUNGEN att äta så att någon såg så var jag tvungen att spy direkt efter. Jag blev en kameleont på att var glad som attan, skämta och skratta. Jag kom till och med på, att om jag skämtar om mitt ursprung så kan ingen någonsin använda det emot mig. Och om jag åtminstone är smal så finns det ju ingen anledning att ge sig på mig. Det förstnämnda är en ful ovana som hänger med än idag. Jag skämtar dagligen om att jag är polack. Så till den grad, att någon mycket listig ifrågasatte det på en beautykryssning i maj. Kanske en av de få personerna som ifrågasatt varför jag jämt skämtar om att jag är just polack. (Förutom min kloke sambo som ifrågasatt det flera gånger) I en workshop sa någon något till mig som fastande. Hon sa; (minns inte ordagrant, men i runda slängar); ”du skämtar ofta om ditt ursprung men varför använder du inte det till din fördel? Polen är ju beautymetropol så du har ju verkligen en fördel här. Jag menar inte att du BARA ska skriva om skönhet från Polen, utan mer att den som läser din blogg vill veta vem DU är. Det känns som att man inte riktigt känner dig. Du behöver fundera över vad du vill med din blogg.”

Så nu har jag funderat. I tre månader har jag funderat.

Tänk att i nästan hela mitt liv har mitt ursprung varit fog för någon annans humor, men här kommer hon och säger att det är en fördel. Det här blev en fucking revolution för mig, så pass revolutionerande till och med att det drog igång hela jävla karusellen av vem jag är, vad jag gått igenom och vem jag vill vara. Vad vill jag vara för förebild för min son och vem vill jag vara som person. Att sätta mig och skriva om skönhetsrelaterade saker tappade liksom fokus. Inte en prioritet, helt enkelt.

Mitt mående har istället blivit ett större fokus, och ett första steg i hur jag mår är att jag har (dröjde bara tills jag fyllde 37) tagit det första steget till att må bättre. Och det är att sluta ljuga för mig själv. Jag har också bestämt mig för att jag vill fortsätta att blogga, men jag kommer inte enbart att blogga om skönhetsrelaterade saker. Som ett först steg i mitt bloggande har jag tagit till mig av det jag fick höra på skönhetskryssningen: att den som läser vill veta vem JAG är. Så här kommer den ärliga sanningen om mig. Det är ok att ha ett bagage som vissa dagar kan väga jävligt tungt. Man måste inte alltid vara glad, och jag ska sluta ljuga om att jag är glad när jag inte är det. Jag har haft ätstörningar sedan jag var tolv-tretton år och jag kommer nog aldrig ha ett sunt förhållande till mat. Jag mår dåligt över min vikt men jag är för lat för att ta tag i den. Istället tröstäter jag. Sen får jag ångest. Jag är oerhört rädd för att dö. Jag är likvärdigt rädd för spindlar. Ibland orkar jag inte tvätta bort mitt smink på kvällen. Fuck IT, värre saker har hänt.

Jag är en nörd när det kommer till cremer, smink och penslar. Däri föddes idén till att börja blogga. Bloggandet är också något som har gett mig ångest i perioder. Lite varför skulle någon läsa just min blogg om skönhet när det finns tusen andra mer etablerade skönhetsbloggar? Fuck det också. Jag skriver inte för någon annans skull, utan för min egen. Revolution nummer två i detta inlägg och för mig själv; om jag ska fortsätta skriva så ska det vara för att jag själv vill, om vad jag själv känner för och inte för att tillfredsställa någon annan än mig själv. Vilken lättnad det var när jag kom fram till det, och i samma sekund föddes skrivarlågan igen.

Så, från och med nu är jag tillbaka. För den som vill, välkommen åter! Men vänta dig inte att enbart läsa om den senaste ögonskuggspaletten eller höstens största trender. För att det här ska funka för mig så kommer det också bli ett och annat inlägg om vardag, tankehjulet som aldrig sover och en och annan livskris.

Dominika Newelska

4 Comments

  1. GUD VA ROLIGT det ska bli att få läsa mer av och om dig här! Ibland är det så jävla skönt att bara få fläka ut sitt allra fulaste och få andas lite. Skin tillräckligt med ljus på trollen så spricker dem. Kram på dig!

  2. Dominika – starkt skrivet! Väntar med spänning på både beauty och vardag. Du är fantastisk som orkar och vill dela med dig. Ser fram emot att träffa dig på någon av LGFB kurserna. Styrkekram

    • Tack så mycket Anneli! Det var väldigt skrämmande att trycka på publicera knappen, men så skönt efter. Och jag känner mig både starkare och lättare! Hoppas vi ses snart.
      Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *